Vill här dela med mig av mina erfarenheter av att få tre routrar att fungera tillsammans. Allt strul började i och med att jag bestämde mig för att byta ut mina två Linksys WRT54GL (802.11g) routers och två bryggor som jobbade över elnätet mot tre stycken mordernare och snabbare 802.11n routers. Valet föll på TP-Link TL-WR1043ND för att de är snabba, har bra räckvidd, Gb Ethernetportar och relativt lågt pris.
Mina tidigare Linksys routers hade jag kört Tomato firmware i, något som såg snyggt ut, och fungerade väl. Tyvärr lyckades jag inte hitta någon router som byggde på 802.11n standarden som kunde köra Tomato, så valet föll på TP-Link.
De skulle ha inbyggt stöd för WDS, dvs ett sätt att koppla ihop alla routers till ett gemensamt nät. De skulle dessutom gå att ladda in andra firmwares i, t ex DD-WRT.
När jag väl fick hem TP-Link så visade det sig att de innehöll en gammal firmware utan stöd för WDS, så det första jag fick göra var att uppgradera till en senare version. Nu bar det sig inte bättre än att jag med denna manöver lyckades döda en router helt (”brick it”). Efter samtal med leverantören så fick jag den utbytt.
Nåväl, nu började jobbet med att försöka förstå WDS. Det visade sig att instruktionerna var bristfälliga. Det är bara routrarna i arbetsrummet och i källaren som skall ansluta mot routern i hallen, inte tvärtom. Hursomhelst fungerade det hela hyfsat, men jag hade en känsla av att det kunde bli snabbare utan WDS (eftersom den standarden halverar länk-kapaciteten), så jag bestämde mig för att prova DD-WRT firmware. Att hitta en firmware som fungerade med mina routers var inga problem. Och det var bara att peka på filen i TP-Link firmware’s användargränssnitt och säga ”upgrade”.
I DD-WRT finns en möjlighet att köra s k ”wireless bridge mode”, vilket är precis vad jag vill, dvs att brygga Ethernet-segmenten i källaren och arbetsrummet via en trådlös länk via routern i hallen. MEN jag fick det aldrig att fungera stabilt i mer än 1 dygn hur jag än gjorde inställningarna. Vid något tillfälle provade jag att använda inställningen ”g och n men inte b” för det trådlösa nätverket och det fungerade mycket sämre än ”b, g och n” dvs ”mixed”.
Efter lite efterforskningar visade det sig att ”wireless bridge mode” fungerar dåligt på alla routers som har Aetheros chipset, vilket mina har. Det fungerar bara bra på de som har chipset från Broadcom. Så vad göra nu? Jo, jag går tillbaks till TP-Link firmware för att komma vidare och prova med OpenWRT. Då visar det sig att man INTE kan ta standardfilen med firmware från TP-Link och peka på den i DD-WRT’s användargränssnitt, utan man behöver en patchad variant. Den hittade jag på DD-WRT’s användarforum.
Väl tillbaks till TP-LINK så pekade jag på en Firmware från OpenWRT och begärde uppdatering. Det gick bra, men sedan började strulet. OpenWRT levereras UTAN drivrutiner för wirless, dvs routern kan bara användas om den är kopplad med Ethernet till Internet. Vilket routern i arbetsrummet naturligtvis INTE är, eftersom den skall anslutas VIA routern i hallen. Pust och stön, hur kan man göra på det viset? Och inte var det bara att lägga dessa drivrutiner på en USB-sticka och ladda från den, eftersom OpenWRT levereras UTAN drivrutiner för USB också. ”Bunt ihop och slå ihjäl” tänkte jag och ville gå tillbaks till TP-Link firmeware igen. Då visar det sig att det inte går från OpenWRT! Inte ens med den patchade varianten. Men det går att gå till DD-WRT och därifrån tillbaks (med den patchade varianten) till TP-Link. Så nu kör jag TP-Link och WDS i alla fall. Och det är åtminstone väldigt stabilt. Borta bra men hemma bäst!
november 26th, 2010 in
Linux |
Kommentering avstängd
Jag har bytt ut min gamla Dlink DNS-323 NAS (Network Attached Disk) mot den lite mindre, men mycket kraftfullare Pogoplug. Fördelen med Pogoplug är att den kommer färdig med programvara för att mycket enkelt dela ut media, typ bilder, musik och filmer till vem som helst som har en e-postadress (och det har ju alla). Pogopluggen presenterar sedan media på ett mycket attraktivt sätt för den som man vill dela med sig till, allt utan någon som helst preparering från min sida mer än att ladda upp filerna (som går mycket enkelt).
Man kan dessutom ladda på mer programvara, t ex mt-daapd för att strömma musik till musikbryggan (Roku Soundbridge) i källaren. Hårdvarumässigt består Pogopluggen av en ARM-baserad CPU som pinnar på i 1,2GHz och har 256 MB minne. Massvis i jämförelse med DNS-323 (som hade 64 MB) eller den ännu tidigare NAS:en jag hade som hette LinkSys NSLU-2 och som hade 32 MB minne.
Jag för loggbok över vad jag installerar på Pogopluggen. Loggen består av en WordPress blog som kör på Pogopluggen själv. Förstås. Den som är intresserad kan kolla in den här.
augusti 24th, 2010 in
General |
Kommentering avstängd
För ca 20 år sedan kom den första kameran i EOS familjen från Canon. Den var revolutionerande på så sätt att det var den första systemkameran med autofokus. Hur mycket detta var värt går inte att beskriva. Åtskilliga bilder hade gått förlorade tidigare pga att jag inte lyckats ställa in skärpan ordentligt. Därför var jag snabb att köpa min egen Canon EOS 650. Den har gjort god tjänst i många år, men när sedan digitalkamerona gjorde sitt segertåg över världen har den blivit liggande i ett skåp. Tills nu. För nu har jag skaffat en ny Canon EOS, nämligen en 5D Mark II. Till min glädje fungerade mitt gamla 35-70mm objektiv från den gamla kameran på den nya. Och ännu mer förvånande – det nya 24-70mm objektivet fungerar även på den gamla kameran! Bra gjort Canon! Dock funkade inte den telezoom (Tokina 70-210 mm) jag hade tidigare på den nya kameran. Gissningsvis hade inte Tokina tillgång till Canons specifikationer för gränssnittet, utan gjorde ”reverse engineering”, och fick fram ett objektiv som funkade med den tidens kameror, men som inte var framåtkompatibla.
Tänkte det kunde vara lite kul att se vad utvecklingen har gett oss på systemkamerasidan på 20 år. Betänk att för 20 år sedan var det inte många som hade dator hemma, och än mindre var det några monster till datorer inbyggda i saker som kameror.
På ett sätt har det hänt väldigt mycket, på ett annat, nästan ingenting alls: Låt oss börja med likheterna: Både storleksmässigt och utseendemässigt finns det många likheter. Faktum är att en spegelreflexkamera har sett mer eller mindre ut så här så länge de har funnits. Och det är länge. På baksidan av den nya kameran finns nu naturligtvis en stor display för att visa de digitalt registrerade bilderna, och någon sådan behövdes inte för 20 år sedan när bilderna registrerades av filmen. För 20 år sedan var det också coolt med en motor som transporterade fram filmen mellan rutorna så kvickt som möjligt. Jag tror att 650 klarade av 3 bilder per sekund. 5D klarar 3,9 – inte så stor skillnad egentligen. Tittar man i sökaren är den också väldigt lik. Visserligen finns det nu 9 autofokuspunkter (med ett antal gömda hjälppunkter), och några av dem detekterar nu i kors, men grundprincipen är densamma. Redan för 20 år sedan fanns objektiv som i likhet med 24-70 mm objektivet hade ultraljudsmotor. Men de var oerhört dyra då, och är bara dyra nu.
Ljusmätningen sker nu i fler fält än förr, men principerna är desamma. Man kunde och kan fortfarande välja mellan helautomatik, programautomatik, bländarförval, tidsförval och helt manuellt läge. Plus att dagens digitala EOS har ett antal inställningar som kan liknas vid att man sätter i olika typer av film i kameran.
Vad gäller objektiven har naturligtvis ett antal nya objektiv tillkommit. Och några av de nya objektiven använder sofistikerade material som flouriter (tror jag det heter) för att minska kromatisk aberration t ex. Vidare har en del objektiv fått ”image stabilisation”, men om jag inte minns fel kom dessa strax efter att EOS 650 hade introducerats. De objektiv som fanns då fungerar fortfarande, vilket är rätt fantastiskt.
Så egentligen är den enda viktiga och stora skillnaden som har hänt på 20 år att man inte längre behöver använda film, utan bilderna lagras på minneskort istället. Med 5D Mk II är sensorn (som registrera bilderna) i exakt samma storlek som en ruta är på 35mm filmen (24×36 mm). Och de 21 miljoner pixlarna ger en upplösning som knappast var möjlig med vanlig film. Och definitivt inte när vi talar om högkänslig film. Förresten kan man nu fotografera i alldeles utmärkt kvalitet med kameran inställd på ISO 3200, något som man bara kunde drömma om på filmens tid. I praktiken var det då ISO 400 som var högsta användbara känsligheten. Detta innebär att det numer är möjligt att fotografera i mycket sämre ljus än det var förr och ändå få godtagbart resultat.
Länge leve evolutionen!
april 26th, 2010 in
General |
Kommentering avstängd
