Så kom den då äntligen. Min iPhone 3GS, som jag efter mycket vånda och bryderier bestämt mig för att inhandla. Den släpptes ju i butikerna fredagen 31:e juli, men inte förrän måndagen därefter hade jag tagit beslutet att köpa den. Och då var den naturligtvis slut, så det blev till att vänta. Varför jag tvekade? Den är skamligt dyr. Den är låst till vad Apple anser att den skall klara. Den har inte multi-tasking. Dess kamera är på ynka 3 megapixel. Och den är underbar. Helt enkelt bäst. Låt mig förklara varför älskar den här telefonen, medan jag hatade Sony-Ericssons P1i:

Som alltid när det gäller Apples produkter så sätter man användarvänligheten i främsta rummet. Ingenting är svårt att förstå. Inget ligger dolt långt nere i ett krångligt menysystem. Ingen penna behövs för att peka. Fingrarna skall användas. Allt flyter på, ingen hackighet, ingen seghet. Och så är den väldigt snygg. Men detta är ändå inte det viktigaste. Det viktigaste stavas "appstore", och är Apples programvarubutik där man kan välja mellan sisådär 50 000 program. Ja, du läste rätt. Femtitusen. Många av dem är gratis, andra kostar en liten slant, men oftast väldigt lite. Jag har några program som jag har betalt 7 kr för, något jag har betalt 22 kr för och två – de dyraste – har jag gett hela 75 kronor för, men då var jag noga med att läsa recensionerna först.

Jämför man Sony-Ericssons P1 – en telefon som många av mina kollegor bär omkring på, och som jag fick av företaget för ca ett år sedan – så är skillnaden milsvidd. Nu kanske det inte är helt juste att jämföra en ett år gammal nalle från S-E med en sprillans ny från Apple, men jämförelsen hade varit likadan om vi tagit den ett år gamla iPhone 3G från Apple. Skillnaden är milsvid. P1:an var totalt ologisk i sina menyer. Det verkar som om varje applikation hade specats och designats av var sin egen organisation utan krav på samordning. Programutbudet var mycket skralt. Man behövde använda penna för att peka på skärmen. Och sist men inte minst, telefonen hade den otrevliga egenskapen att starta om sig mitt under långa telefonkonferenser. Den sa att den "startar om för att optimera minnet". I verkligheten torde det betyda "vi har en minnesläcka någonstans som S-E inte lyckats täta innan de släppte telefonen och nu har jag slut på minnet så det finns inget annat att göra än att starta om".

iPhone 3GS är verkligen snabb. Och det är mycket trevligt med inbyggd kompass. Detta tillsammans med den inbyggda GPS:en gör iPhone 3GS till ett fullvärdigt alternativ till en riktig handhållen GPS. Jag har två applikationer för ändamålet, en "Motion-X GPS" som så att säga ser ut som och funkar som en riktig GPS, och dels Geocaching.com för geocaching. Att geocacha med iPhone är helt underbart. Tidigare var vi tvugna att ta med oss en dator, en GPS och en handdator ut i fält för att klara av samma sak som iPhone nu gör på egen hand.

Vidare har jag hittat en superbra applikation för att implementera "Getting Things Done" metoden. Applikationen heter Pocket Informant och synkar sig mot Google Calendar och Toodledo.

Jag har också ett "andra minne" där jag skyfflar in saker som jag vill komma ihåg – webutklipp, textnoteringar, bilder (som automatiskt indexeras av tjänsten om den innehåller text), röstnoteringar och dokument. Denna tjänst heter Evernote. Kolla in det!

Till sist är iPhone 3GS en utmärkt underhållningsplattform ifall man får några minuter över. Det finns massor med bra och roliga spel och vad gäller grafiken så är den minst lika bra som på PSP eller Nintendo DS.

Så var det det här med nackdelarna: Hur kan jag leva med dem? Låt oss ta dem en och en:

1. 3-megapixel kamera. Du har hört det förr, men jag säger det igen: På en mobilkamera är det viktigare hur bra optiken är än hur många pixlar den har. Och optiken och bildbehandlingen på iPhone 3GS är riktigt bra. Autofokusen gör att kameran hittar skärpan för det mesta. Men ingen "blixt"? Nej, och tur är väl det. För hur fula blir inte blixt-bilder? Hellre ingen bild alls än en blixt-bild är min devis. Att kameran spelar in video i bra kvalitet är heller ingen nackdel…
2. Inlåsning. Ja, man är definitivt låst till vad Apple väljer att släppa ut. Men det de släpper ut är bra, och fler än 50 000 applikationer behöver man väl inte ha? Speciellt inte nu när man lovat att släppa Spotify. Men det är klart en nackdel att batteriet inte går att byta själv, det måste jag hålla med belackarna om.
3. Dyr. Ja. Men skall man ha det bästa får det kosta.
4. Ingen multitasking. Sant, det här saknar jag ibland, men jag antar att apple har tagit det här steget för att få deterministiska prestanda plus hålla nere batteriförbrukningen (som för övrigt varken är bättre eller sämre än någon annan smartphone jag har träffat på, dvs ganska dålig batteritid).

Återkommer säkert med fler statusrapporter här efterhand.